Dimmas valpblogg

Sorgedagar

Idag är det svårt att uppdatera.

 

Mycket har hänt de senaste dagarna. Pyrena som föddes för tidigt i måndags var ändå starka och pigga och allt gick så bra. Dimma var så duktig med de små, trots att de verkade komma som en överraskning när de anlände.

 

Men natten till onsdag fick Sable Roan pojke nr 2 ont i sin mage. Han pep och han pep och Dimma var förtvivlad. Han var ändå pigg och åt och fick Minifom och massage på sin lilla mage. Men så blev han dålig i magen och blev fort slö och hade så ont. Vi åkte akut till veterinären och väl där fick vi vänta. Fast jag hade ringt och förvarnat tog det alldeles för lång tid innan han fick glukos och vätska. Den lilla kroppen sög upp vätskan som lagts under huden på ryggen direkt. Mer vätska fylldes på men han blev ändå sämre, andningen blev ansträngd och han hade väldigt låg temp. Han syresatte dåligt och började bli blå. 

 

Jag kände i mitt hjärta redan när vi åkte att det nog inte skulle gå att rädda honom. Tyvärr blev det så. Veterinären ansåg att han var i så dåligt skick att han inte skulle klara sig. Så då bestämde vi oss för att låta honom somna in. Då slapp han ha ont mer. Lilla älskade Förgätmigej – vi glömmer dig aldrig. Tack för att vi fick låna dig en kort stund.

 

Dimma såg frågande på mig när jag kom hem tomhänt. Jag sa som jag brukar när något är slut. –Borta. -Inget mer. Då la hon sig beskyddande med bröstet över resten av valparna. Hon var ändå lugn och letade inte, hon hade redan innan sluta att tvätta honom och överlåtit honom på mig de sista timmarna. De är kloka djuren och vet när något är på tok.

 

 

Onsdagen förflöt lugnt och valparna ökade i vikt. Men på morgontimmarna på torsdagen började Vitsippa att pipa. Dimma och jag fick samma panikkänsla. Hon pep och tittade på mig. -Matte vad är det för fel? Jag började med Minifom och massage och så fort hon visade minsta tecken på slöhet packade jag in Dimma och valparna i bilen och åkte till veterinären.

Mitt i morgonköerna hamnade vi. Vitsippa var inte dålig i magen men började bli uttorkad, hon vägrade tutta och vägrade tillägg. Den här gången fick vi hjälp direkt. Vätska och socker fick hon och när jag pratade med veterinären om sondmatning la hon sig direkt vid tutten och började suga. Hon var pigg igen och vi fick åka hem. Veterinären hoppades att det skulle gå vägen men kunde inte göra mer.

 

Ett töcken av varmhållning, matning och massage för att lätta på trycket i magen och få henne att kissa och bajsa följde men inom ett dygn var hon borta.

Lilla Vitsippa mitt hjärta är med dig och jag kommer att tänka på dig varje gång jag ser dina namne.

 

Att förlora de små är fruktansvärt svårt och efter att ha suttit ett dygn med Vitsippa, brast det totalt när hon lämnade oss.

 

Vad som orsakat det här vet man inte. Parvoprov togs och det var negativt. Troligtvis är de så ömtåliga för att de kom för tidigt och inte fick den sista veckan att växa på. Det är ju att jämföra med ett människobarn som föds efter 8 månader. Vissa klarar det jättebra, andra behöver intensivvård. Normalt säger man att de första tre dagarna efter födseln på valpar som gått full tid är de mest kritiska. Vi får nog räkna med lite längre tid innan vi ropar hej.

 

Jag hoppas nu att vi får lägga det här bakom oss och se de återstående tre små pyrena växa upp.

 

Tre små pyren har vi nu.

De som är kvar är de två sobelfärgade, de var minst vid födseln men är pigga och ettriga. Sobeltösen Scilla är som en liten ekorrunge. Blir jättearg om någon knuffar henne vid tuttarna. Namnet av att Scilla är tuffa och sticker upp huvudet tidigt på våren. Precis som vår lilla Scilla som bestämde sig för att göra tidig entré.

Sobelpojken Tussilago är också framåt och tar för sig och protesterar högt när tutten försvinner eller om han inte hittar mamma. Tussilago för att han kom som en glad överraskning, precis som tussilagon sticker upp sina huvuden ur bruna diken som glada solar på våren. Han kom som en överraskning när vi trodde att Dimma valpat klart.

 

Den Sable Roan som är kvar, Videung, är den som föddes som nummer 2 efter sobeltösen. Han var störst från början och har nu passerat 400 strecket. Envist tömmer han sista droppen i tuttarna. Vide för att han är len och rund och go som en videkisse. (ja jag vet att han är en hund, men lite flexibel får man väl vara)

 

Knasiga namn kanske men så brukar det vara här hos oss. Och dessutom kan man aldrig vara säker på att namnen består då de börjar fara omkring och visar sitt rätta jag.

Även om texten inte är någon glädje idag så hoppas jag att bilderna är det.