Kåserisamling

Lillan räddar julen.

Jag är en riktig julälskare.

Julklappar är inte min stora grej. Visst är det skoj med paket, både att ge och att få. Och så är det ju så vackert när de ligger där i stor hög i olika röda och gröna, himmelsblå, guldiga och silvriga papper under granen. Men det är ju så svårt att hitta på något att ge när alla har ALLT! Och hur tröttande är det inte att springa staden runt och jaga klappar för att sen komma hem på värkande fötter till ett gäng överlyckliga vovvar som glatt hojtar -Äntligen promenad! Jamen skynda dig då vi är nödiga!

Nej, det viktigaste för mig med julen är att familjen är samlad och vägen dit.

Jag menar; hur mysigt är det inte att pynta inför första advent! Att få hänga upp stjärnorna och ta fram adventsljusstaken. Se Chefen sitta där och tindra med sina pärlögon i kapp med ljus och lampor. Inte för att hon förstår att det är jul på gång. Men hon är inte dummare än att hon fattar att det att det är något bra när matte sjunger i kapp med julsångerna gör knasiga danssteg så att barnen skrattaroch skakar på huvudet.

Och hur härligt är det inte att baka årets första lussebullar och äta dem alldeles varma och goda. Det gillar hundarna också! Deras njutning börjar redan när ingredienserna plockas fram. -Åhå det vankas bakning, smaskens! Sen infaller en mer eller mindre tålmodig väntan på att resultatet ska provsmakas. Lussebullar är en storfavorit hos Fröken kräsen. (som jag faktiskt blir tvungen att döpa om för i och med flytten till hus har hon helt plötsligt blivigt en äkta cocker och börjat äta med god aptit.) Hädan efter kallad...Hon kan bara inte få nog av de guldgula läckerheterna!

Det hör också till julen att göra en riktigt stor pepparkaksdeg som räcker till både småkakor i alla dess former (cockrar också förstås) och stora hjärtan och änglar att hänga i fönstret. I vår familj pysslas det ohämmat. Det klipps och klistras och målas, men framför allt görs det allehanda ätbara "konstverk" och byggnader av pepparkakor och kristyr i alla regnbågens färger. Dessa avnjuts under lååång tid av vovvarna. Varje gång de går förbi stället där pepparkakshuset är placerat, kan man riktigt se hur det lägger sig en drömmande dimma framför ögonen, tills de vaknar till och kommer i håg att det där är bäst man låter bli. Men oj vad det luktar gott!

Julmarknader är väl inget som mina fyrfota vänner njuter av direkt men väl stunden efter, då vi tvåbenta dukar fram ett helt bord med glögg och diverse ljuvligt doftande bakverk. Då är de såå lyckliga att är små söta Cocker Spaniels som lätt kan beveka den ena efter den andra (mest sin lättlurade matte förstås) att dela med sig av gotterna!

En dag de inte är allt för förtjusta i är den årliga godismakardagen. Jag och en god vän träffas varje år för att göra alla julens gotter. Då görs det praliner i alla de smaker och som ni alla vet innehåller praliner choklad. Choklad! Som luktar så jättegott, men som man aldrig kan övertala den annars lättlurade matten till att bjuda på. Det går bara inte! Suck, en hel dag med underbara dofter och inte så mycket som ett smakprov. Tur är att det mitt bland alla praliner görs några satser med kola och knäck. En liten, liten bit räcker en evighet om man bara äter den på rätt sätt. Man ska enligt matte få den lilla, lilla biten fasttryckt på framtänderna. Känns helknäppt, men man kan slicka på en lååång stund utan att den tar slut! Då känns det genast som en rätt okej dag, fastän matte inte har så mycket tid över.

Riktigt intressant är det också den dagen då granen tas in. Men herregud nu har matte fått en knäpp! Varför i hela friden ska skogen stå i vardagsrummet helt plötsligt? Men så infinner sig samma stämning som när adventsstjärnorna skulle fram och hundarna hjälper mer än gärna till och kollar in de glittrande röda kulorna som ska hängas upp i granen. En och annan kula används som boll innan matte stoppar den roliga leken.

Alla kulor i vårt hem är av plast sen den tiden vi hade katt, och tur är väl det för en och annan kula studsar ju då och då ner på golvet när någon av hundarna undersöker dem lite för noga. Eller gör som katten gjorde, tar ett varv under granen för att kolla läget. Katten gick med svansen som en antenn rakt upp så att barren yrde. Det gör nu inte hundarna, men vår chokladfröken använder sin svans till en ständig propeller så resultatet är ungefär detsamma!

Som sagt vägen fram till själva julafton är fylld av mys, pyssel och glädje. Sen kulminerar allt på julaftonsmorgonen med skinksmörgås, mums! Och resten av dagen är ju fylld av ätande, slöande, en och annan promenad och sedan ännu mer ätande. En HELT okej dag för en cocker.

********

Ibland, som härom året, följer inte saker och sina vanliga mönster. Barnen får en inbjudan tillsammans med sin pappa att fira jul med hans släkt på andra sidan jordklotet! Men hallå! På julen! Då ska man vara hemma, man bara måste! -Men nej, det är klart ni ska åka! En sån resa gör man inte ofta. 3 1/2 vecka! Jisses! -Jodå det är klart jag klarar mig... (hur då, utan barn på julafton? Äsch, nu får jag skärpa mig, många tvingas fira jul utan sina kära.) Så granen kläddes första advent, ovanligt för oss men, tja ganska mysigt faktiskt.

Straxt innan Lucia bar det av. Och, oj vad tyst och tomt det blev! Tur att man har sina fyrfota, jag brukar säga att det är mina sladdbarn. Ja, dom har ju sladd - där bak! Chefen deppade, i flera dagar. Det gjorde ju inte saken bättre att hon låg i dotterns säng, på hennes pyjamasbyxor och suckade djupt!

Ni vet den där längtan och förväntan man bygger upp inför julen? Vad skulle jag göra med den det där året? Själva julen var ju inte mycket att längta till längre. Men...

Det fanns en liten valp jag var så sugen på, men nej, jag skulle inte ha fler än två. Eller? Ja, så blev det bestämt att jag faktiskt skulle det. Hysh, hysh. Barnen visste, men inte många andra. Idag kan jag inte fatta att det var en så stor grej. Klart det är tokigt att ha många hundar men vadå? Är man tokig så är man. Och cockrar är ju så små och lätta att ha flera. Och dom ger ju mersmak, så är det.

Så julen det året blen en tid av både väntan och förväntan, och straxt innan jul fick jag komma och gosa med underverket! Så liten och såå vacker och åh jag ville aldrig gå hem! Massa tid tillbringades framför datorn för att njuta av nya bilder på underverket.

Jul och Nyår passerade och så var det äntligen dax. Jag fick vara med på besiktningen och personalen sa att nej tyvärr den här valpen måste vi nog behålla själva! Hon är ju så söt!

Så åkte jag hem med det lilla pyret, släppte ner henne på golvet och väntade mig att hon skulle undersöka sin omgivning försiktigt. Men, nej. In struttade hon med svansen i vädret och med en hållning som sa; Jaha så det är här jag ska bo, va ball! Åh kolla vilka kuliga grejer! Den e min!

Och så har det fortsatt, en liten dam med skinn på nosen gav jag mig själv i julklpapp förra året. Det ska bli väldigt intressant att se hur den här julen blir, om det överhuvudtaget sitter några kulor kvar i granen. Och var i all sin dar ska jag ställa pepparkakshuset? Och ja, julklappar inslagna i vackert papper kan vi nog tyvärr inte ha på golvet i år. Traditioner i all ära, men ibland gör det inte så mycket om man måste rucka lite på dem.

GOD JUL alla cockerälskare och puss på nosen alla cockrar!

Inte lätt alla gånger att vara "storasyster"!

När Chefen kom till oss var hon ett litet lakritstroll på 8 veckor.Och då menar jag litet!
Alla i vår omgivning var fullkomligt bedårade av hennes sockersöta uppenbarelse.
Cockervalpar är ju något av det gulligaste som finns men Chefen var något något utöver det vanliga, så otroligt petit & feminin ut i klospetsarna.
Hela hennes första levnadsår fick hon folk att utropa hur vacker hon var,
såå feminin och nätt! Ingen fluffig valppäls här inte, utan blank som en spegel redan från början!
Det andra året gick i samma spår -Vilken silkeslen päls, hur får du henne så blank, vad får hon att äta? Åh vad hon är vacker! En riktig liten Lady!
Så mycket kärlek hon fick från både kända och okända.

Sen kom lilla fröken kräsen, nå hon var inte det då men...

Fröken kräsen var av en bastantare sort och gjuten helt i choklad, förutom nostryffeln som var mer åt pastej-hållet på den tiden.
Helt plötsligt gällde alla utrop den nya krabaten. -Men vilken ovanlig färg! Åh, hon ser so mjuk och god ut att man vill äta upp henne.
-Har aldrig sett något liknande!  Osv. i samma stil. Chefen satt bredvid och såg lätt äcklad ut av allt trams med valpen.
Dessutom fick hon ett himla sjå att vakta det lilla otyget så att inget hände henne, man vet ju aldrig vilket uppsåt folk och fä har!
Så från att ha varit omhuldad och uppmärksammad var hon än gick, blev hon reducerad till någon slags barnvakt.
Fröken kräsen gjorde det inte lätt för chefen heller med sin enorma livsglädje och tilltro till allt och alla.
(Framfarten var så pass att jag faktiskt mer än en gång tänkte ADHD i mitt stilla sinne.)

Nå, tiden gick och fröken kräsen växte förbi valpstadiet, tappade den enorma björnpälsen och började mer se ut som en dam.
Chefen fick numera vara med på kommentarerna igen. -Åh vilka vackra damer, sån blank päls (Chefen) och vilken underbar färg! (Fröken kräsen) - Ena riktiga Ladies!
Chefen började kråma sig lite igen, må gott och gå med näsan i vädret. -Ja, se på mig, visst är jag vacker!

Så kom då bakslag nummer två..i form av ytterligare en valp.

Instruttande på Chefens territorium kom en kall januaridag en kaxig liten cockertös.
Hon klev in i rummet och sa; -Jaha är det här jag ska bo, va ball!
Chefens ögon höll på att trilla ur skallen!  -Har matte blivigt fullkommligt galen!?
(Inte bara Chefen reagerade så, utan resten av omgivningen också, så ja, kanske hon har det).

Hela den grymma verkligheten gick upp för chefen ett par dagar/veckor senare när hon hörde de välkända utropen igen, men nu gällande det lilla krypet!
Men vaaad är det för något, äääär det en cocker? Vilken otroligt vacker teckning, har aldrig sett något liknande! Den måste väl vara ovanlig!?
Ja, det lilla krypet - valpen - är en Blue Roan Sobel. Så ja, den är inte så vanlig och ja, färgen är faktiskt godkänd (frågor från mer hundvana människor), och ja hon kommer nog att se ut ungefär så här när hon är klar, lite mindre fluff bara.
Helt plötsligt delades uppmärksamheten inte bara på två, utan tre! Grymma värld!

Så, nu för tiden kommer frågorna i ordningen; Är det dina alla tre? Är det samma ras? (Syftning på valpen) Följt av utropet; -Men vilken vacker teckning! Så ovanlig! Och vilken underbar brun färg!  Den är väl inte heller vanlig?(Fröken kräsen) Så mjuk hon ser ut!
(Nu ska ni inte tro att Chefen tappat sin skönhet, det har hon absolut inte!)
 
 
Sen kommer frågan; Är de släkt? -Ja, den svarta är faster till de båda andra som är halvsystrar. (Ja, invecklat jag vet, tur att det är hundar vi pratar om). Så, kommer kommentaren som tar det sista av självförtroendet från Chefen och reducerar henne till just bara chef.

-Jaha, så det är hon som är gamlingen då? (Hm, det skiljer 2 år...)

Ni vet den där blicken som tjuren Ferdinands mamma ger när hon får höra att hon är en bra mamma "fast hon bara är en ko".
Samma blick och knyck på nacken, bara ett fnys fattas när Chefen sträcker på sig och sårat travar iväg från de helt inkompetenta, smaklösa, för att inte säga obetydliga, människorna hon nyss mött!

Inte konstigt att Chefen nu för tiden är väldigt noga med att tala om för de andra vilka människor som tillhör henne.
Alla som hon känt sen valptiden är hennes och bara hennes. De flesta som hör till släkten, den för detta dagmatten (absolut bara hennes!) och de närmaste vännerna. Morrande klämmer hon sig före de andra tjejerna när dom vill hälsa. Grrrr... stopp där den här är min, stick och hitta en egen människa och gulla med!

Den här människan älskade faktiskt mig först!

Man kan väl ändra sig...

Växte upp med stora hundar. Flat, Hovawart, Newfoundland och Springer Spaniel. Är uppväxt med att små hundar bara är "skit på snöret"om ni ursäktar uttrycket. Gulliga men inte mycket till hund. (ja, jag vet, förlåt, men så var det.) För att inte tala om hur töntigt det var att spöka ut sina små hundar med kläder!

Flyttade hemifrån och fick barn. Ville ha en vovve men kände att jag ville ha en mindre modell. Fick mina gliringar av familjen när jag skaffade en liten Cavaliertös, men hon vann snart deras hjärtan. Även om hon var "skit på snöret" eller? Nåja...några kläder skulle det inte bli i alla fall.

Åren gick och jag var hundlös och ville ha en ny kompis.

Slumpen gjorde att det blev en cocker. Lite större än den förra modellen men ändå på gränsen, tycktes det, till, ...ja, ni vet.

Det blev höst och kallt och valpen var liten och hon frös! Så det blev en stickad tröja, men diskret i samma färg som hunden. Lite löjligt kändes det, men vad gör man?

Höstregnet kom och det var kallt. Valpen frös ännu mer. Hon blev liksom blöt in på bara skinnet, har aldrig varit med om en sån päls förut. Jag blev tvungen att skaffa en regnoverall. Det fanns inga svarta att få tag på då, så jag köpte en mörkblå... med röda kanter. Lite pinsamt, men vadå?!

Så kom vintern och snön. Och ni vet ju själva, cockerpäls och snö, framför allt kramsnö är ingen hit. Overallen kröp liksom uppför benen medan snöbollarna byggde på underifrån. Jag började gå omkring med en karda i fickan för att kunna ta bort snöbollarna. Men, nej, det gick ju inte i längden. Vet inte hur många gånger jag stack mig på den med kalla fingrar när jag rotade i fickan efter godis för den delen.

En promenad slutade med att jag bar hem hunden. Benen var stela och tjocka som stubbar och hon hade en halsduk virad runt öronen som var så tunga av snö att det måste gjort ont. Jag ska tillägga att det var en lång promenad vi var ute på, så vi hann möta många som undrade; -Men kära nån, är hon skadad? Eh, nej då. Men hon kan liksom inte gå...pustade jag. Liten och liten, tung var hon i alla fall.

Det blev till att köpa en ny overall som satt bättre. Den var röd och svart, mest röd, så den syntes ordentligt. Ja, ja, jag började bli van vid storhundsägarnas kommentarer. Kläderna har faktiskt ett syfte, försökte jag förklara. Sprayer i all ära, men på vissa silkespälsar hjälper de inte ett dugg!

När cocker nummer två kom hade jag ju en till att köpa overall till. Så, ja den nya kommentaren blev; -Nämen vad sött, de ser ut som tvillingar! Och nu när jag har tre så, ja ni kan lista ut resten själva.

Ibland har man liksom inte tid att ställa tre hundar i duschen för att ta bort snön och då är overallerna en gudagåva.

Oftast bryr man sig inte, men inbland blir man lite trött på inskränkta människor, med sina fördomar om mindre hundar som "skit på snöret" och att kläder bara är töntigt. Tur nu att det är sommar vi har framför oss så man slipper allt vad kläder heter!

Så som de gör, de som har stora ofta slärthåriga vänner som knappt behöver torkas med sämskinn skulle väl jag aldrig bete mig.

Eller, jaha, ja visst ja! Oj då! Hoppsan, har jag?

Men,

-Man kan väl ändra sig! ;)

Jag kan väl tillägga att i min omgivning har Cockern förresten för länge sedan bevisat för omgivningen att den, trots sitt sockersöta utseende och sin storlek är en "riktig hund" och inget "skit på snöret"! Eller nja, alla är inte övertygade om att det är en riktig hund, mera en blandning mellan hund, katt och apa! Men något "skit på snöret" är den defenitivt inte, så mycket är säkert!