Blogg

Födelsedag och Otursdag

Först och främst grattar vi idag A-kullen på 3-årsdagen! Hoppas ni får något kul och något gott!

 

Fullt ös är det nu från tidig morgon. Småttingarna tycker vi kan gå upp så fort det blir ljust och skuttar envist omkring på oss andra som vill sova lite längre. Just nu röjer de vilt på baksidan. Dimma hittade en kruka med gamla tomatplantor där jorden tinat. KUL! Jord var länge sen. Igår hittade lillkillen tinad jord intill pumphuset och glufsade gladeligen i sig. Gott gott... Nåja bättre det än isglassar som töar fram här och där.

 

En lång skön prommis tog vi igår med två rådjursmöten, det första missade Lilleman. Men det andra var han med på. Kul grejer det där han pojken tänka innan Dimma och mor hennes satte igång med rådjurslarmet och skrämde rumpan av honom. Ha ha tänkte matte och hoppas på operant inlärning. Rådjur= skitläskigt. Fast det är nog att hoppas för mycket. Vinkar

 

Så till oturen.

Åkte med Kooikermatten som sällskap då hon skulle köpa pallkragar. Så långt allt bra.

När vi kommer hem till densamme skuttar hundarna ut varpå Bordercollien kör sitt vanliga skuttande och hoppande med sina långa ben hon ännu inte har riktig kontroll över (kommer hon någonsin få det) snubblar och ramlar in i pallkragarna som ligger på verandan. 

Vi går in och hon forsätter att skutta runt och vill ha gos. Vi lagar lite mat och när hon åter kommer fram till mig så klappar jag henne på bröstet och blir blodig i handen.

 Har hon gjort illa sig?

Matten lyfter upp frambenen och där på bringan gapar ett skärsår 10cm långt som ett kirurgsnitt som bara öppnar sig. Gulp! Som tur var var det ett snitt som såg ut att ha tagit skinnet och inte ner i muskelmassan.

 

Snabbt fram med numret till albano och så fick de kasta sig i bilen. Tyvärr hade hon precis fått mat, så matten fick lämna tösen och komma tillbaka på natten och hämta en hopsydd tjej. Inte lättaste tösen att ha i vila men skönt att det inte var värre ändå.

 

Ja så fort kan det gå om man bara har lite otur och mycket skutt i benen. stackars Bessiebus.  Tänk ändå vad de är tåliga. Det måste ha gjort fruktansvärt ont, men hon visade ingenting förän matte blev chockad, då blev hon lite rädd. Jag fann mig och tog fram glada rösten och talade om vilken duktig tjej hon var. Då släppte det direkt.  Jag tror att hon trodde hon gjort något fel.

Tokiga buset.